springamilen.blogg.se

 

Min kollega Magnus, som är en riktig löpningsnörd, sa något riktigt bra häromdagen när vi pratade om löpträning och hur svårt det kan vara att komma igång igen efter en inaktiv period: "Det svåra är att få på sig skorna. Resten är inget problem."

Det är SÅ SANT! 

Jag som sprungit milen och allt och minsann fortsatte under hösten, kom plötsligt av mig helt och återvände till potatissäckstillvaron någon gång kring nyår. Sen dess har jag alltså inte joggat en meter. Men! Idag blev det äntligen av. Ut på en runda med korta pass 4-5 min med ett par min gång emellan. såklart flåset var sisådär och visst låg sendraget och muskelkrampen på lur. Men så skönt! Man uppgraderas från säck potatis till... ...tja, hösäck? Det får duga för nu. Energin som det gav var precis vad som behövdes i alla fall. Hej våren! Tack skorna, tack Magnus!

 

Jobb dagar och kvällar, resa, stressa och så hux flux har det gått mer än en vecka utan ett enda joggingpass. Det är nu när höstrugget sätter in som det är så himla lätt att glömma allt vad träning heter och istället baka en delikat äppelpaj. Vårt träd dignar av frukt och pajen var fantastisk...

 

Så det är nu som agnarna skiljs från vetet. Friskusarna från de lata, de starka från de karaktärssvaga.

 

Och nu är det med största möjliga motstånd som jag ger mig ut på pass 1, vecka 2. 12+5+12. 

 

Stefan sträckte låret sist vi var ute och det sitter fortfarande i. Vad gör man åt sånt? Tills vi vet är det bara min karaktär som ska prövas.

Stefan känner inte att det är så viktigt att åstadkomma en milrunda nu, eftersom han tillryggalagt så många förr, och även längre. Så vi hoppar det just nu. Kör vidare med nästa träningsprogram, även det från syrran som i sin tur fått det specialdesignat av MåBras expert Katarina Woxnerud. Tänk om jag får tillfälle att tacka henne nån gång!

 

Det har blivit lite glesare med passen efter min tjejmil, men nu har vi kört vecka 1 i alla fall. Måste säga att det är en betydligt spänstigare tant som lubbar runt med sin starke man i Årsta nu än för ett halvår sen!

 

Det har dessutom försvunnit en bit, närmare bestämt 3,5 kg, efter semestern. Detta med hjälp av IOEP-dieten. ("Inget onyttigt, en portion-dieten"). Med tilläget EEM, "endast en macka". Funderar på att sälja detta dyrt till kvällspressen: "Ät vilken mat som helst, gå ner 3,5 kilo."

 

Nu är 70-strecket passerat, ett kilo kvar till normalvikt och 6 till idealvikt. Önska mej lycka till nu när den tuffaste perioden börjar, när det gäller att keepa upp alltså!

Inte det lättaste med såna här fantastiska bagare i huset:

Overkligt men sant, idag var det dags! Milen. Jag åkte till Stockholm och Tjejmilen. Stefan sprang hemma. Tyvärr blev det inte en hel mil idag för honom; frestelsen att springa fort när jag var ur vägen blev stor och då gick det FÖR fort. I värmen. Men det var väldigt bra gjort ändå, tänja gränserna.

 

Jag skulle ta sällskap av syster Sara, min inspiratör och coach, till Gärdet men stackarn var förkyld och fick avstå. Så jag fick åka själv.

 

Vilken dag! 34000 tjejer, sommarvärme, peppande speakers, en massa mer eller mindre kommersiell ruljans och kvinnoenergin som sprudlade. Jag och många andra kloka tanter hoppade dock över uppvärmningen och satt i skuggan istället.

 

Jag startade i sista startgruppen. Kl 14:35. Då hade de första grupperna gått i mål för länge sen. När startkottet gick joggade jag igång i min lilla takt men oj vad alla andra tog i. Jag befarade att jag skulle komma sist i mål av alla 34000 men efter sådären 500 meter slutade de andra springa. Medan jag tuffade på km för km. Förbi några hundra som promenerade. Bara att kryssa emellan. Eftersom dom inte kunde läsa på skyltarna där det stod att man går till HÖGER.

 

Jag kände aldrig någon tvivel om att det skulle gå vägen. Taktik: långsamt! Kände mej som pro!

 

Efteråt kram och dusch hos syrran, sen hem och fira med fin champagne minsann! Gulliga Stefan hade köpt. Barnen visade Ullis (kaninens)  framsteg i hoppning. Där ligger man i lä. Spänstig en.

 

Före:

Häromsistens följde tolvåringen med ut en bit på löparrundan. Jag satte an mitt bekvämjoggingtempo. Men när dottern sanningsenligt påpekade att det gick så långsamt att hon kunde promenera bredvid började jag tänka att det kanske var dags för en liten tempoökning. Kanske inte bara sejfa hela tiden på de längre sträckorna utan tänja gränserna lite. Så fick det bli. De 20 sista minuterna av det passet joggade jag nästan en minut fortare per km än jag brukar, och jag orkade! Snacka om boost för självförtroendet! 

 

Det här med tempoökningen är en fördel för Stefan också som hängde med på nästa pass, då foten blivit bättre. Han har ju anpassat sig till min fart hela tiden eftersom vi vill springa tillsammans men det har gjort att han knappt rör på sina långa ben och klagar över att han blir stel. Nu satte vi äntligen av i något som möjligen kunde kallas joggingtempo även för honom. I ett inspirerande och trolskt augusti-kvällsljus tillryggala vi km efter km på landsvägen. 

Åh det är faktiskt en underbar känsla att kunna springa och springa utan att det känns jobbigt! Det är sant, idag joggade vi i 40 minuter och vi hade klarat lika mycket till kändes det som. Nu har vi ju inte provat längre i sträck ännu och man vet ju inte om knän och ben skulle börja strejka efter ett längre tag men känslan i kroppen är - ja, stark! Stefan sprang iofs lite fortare på slutet för han började känna sig stel av småjoggandet.

 

De som är trist nu är att Stefan fått ont för första gången sedan vi började träna, under foten längs utsidan. Hur kureras det, någon? Han springer ändå och det känns efteråt men inte under tiden.

 

Ursäkta nu om det här blir en bantarblogg istället för en löparblogg en liten stund:  De senaste veckorna har jag tagit tag i hälsan i andra änden av kaloribalansen också: Jag har slutat med allt onyttigt för tillfället och har tappat 2kg hittills. Det ska bli några till är det tänkt.

 

Vad som är onyttigt och inte kan man ju tvista om. Men enligt min definition, vilken säkert inte skulle duga åt Anna Skipper eller någon Atkinsfantast, så är det godis, fika, chips, ostmackor, glass. Annars får jag äta vad som helst. Men jag får bara äta en macka (med skinka eller möjligen avokado) och bara en portion mat. På denna diet går jag alltså ner i vikt. Inget krångligt alls men det tar sin lilla tid och tålamod. Det sistnämnda brukar tyvärr tryta efter någon månad när jag försöker så att det bara blir jojobantning av det hela, så nu gäller det att klara enmånadskrisen och fortsätta neråt... Jag har inget särskilt mål men ska hålla på så länge jag orkar. Just nu har jag flyt i alla fall!

Om två veckor är det dags: Tjejmilen! Jag har blivit insatt i tidtagningsklass av misstag (jag betalade inte för det vad jag minns), så den 7:e september kan man följa min framfart i realtid om man vill via sms. Stefan blir tvungen. Jag tycker han ska blogga här då, i realtid. Eller hur?

 

Tänk när vi började jogga var det snöhögar kvar ute. Nu står vi här under äpplena.

 

 

Här är vårt track record för de senaste veckorna. Jojomän, vi noterar flitigt datum i programmet och när vi vänder blad nästa gång är det bara den allra sista sidan med träningspass kvar. Kvar tills vi joggar EN MIL!!!

 

Idag joggade vi i 30 minuter i sträck. Lätt som en plätt. Bortsett från lite muskelvärk här och där. Och att tårna domnar bort stundom. Men konditionsmässigt är milen definitivt ingen utopi längre. Det är fascinerande!

 

Nu sitter jag på knäna och stretchar framsidan av vaderna så ska det förhoppningsvis ordna sej med musklerna också... Tror jag.

 

Jag kan också berätta om sällskap jag hade förra veckan i och omkring motionsspåret (medan Stefan joggade för sig själv hemma i Uppsala):

 

Jag var med barn, syster och systerbarn i stugan på Öland. Där är det mörkt när det är mörkt eftersom det är på Landet. Första turen tog jag för mig själv längs landsvägen iklädd reflexväst eftersom det började skymma. Efter halva rundan kom jag till ett skogsparti som kändes ovanligt tätt och mörkt sådär på kvällen. Då kom jag att tänka på att det är ett typiskt sådant skogsparti där man ska akta sig för älgar just vid skymningsdags. Och BRAK! lät det några meter in bland träden. Det passade väldigt bra att det var dags för det snabba intervallet kan jag lova. Nej jag såg aldrig någon Skogens Konung, men man kanske kan kalla det en nära-älgen-upplevelse?

 

På min andra tur hade jag betydligt trevligare sällskap, nämligen syrran som fick mig att alldeles omedvetet slå nya hastighetsrekord medan hon berättade om en ny barnteater som hon hade skrivit.

 

Sen kom brorsan också och vi tre kan ju sitta och diskutera löpning ur alla dimensioner hur länge som helst.  Å vad trevligt, och vem trodde det om mig för något halvår sen?

 

Eftersom jag blir väldigt lätt överhettad om huvudet så borde jag ha använt keps på springturerna för länge sen. Men idag började jag med det i alla fall. Det var väldigt bra ju! Den låg i förrådet och skräpade. Det står Piggelin på. Glassreklam.

Jo jag skrev ju för ett tag sen att jag hade fått ont i smalbenen på insidan. Vid googlande kom jag fram till att det måste vara benhinneinflammation och ordinerade mig själv motvilligt två månaders vila enligt vårdguiden. (Hejdå Tjejmilen, hejdå milen överhuvudtaget förresten.)

 

Men så när jag beklagade mitt öde för mina syskon som kan det här med löpning, så fick jag massor av bra tips och dom trodde inte alls det var någon farlig benhinneinflammation utan bara någon liten överansträngning i musklerna som beror på hur man springer. Så nu har vi fortsatt med programmet fast lite glesare mellan passen Ett tag. Visst känner jag litegrann fortfarande men det går bättre med tillämpande av syskonens tips. 

 

Så här säger dom. Och nu skulle det vara jätteintressant med en debatt om det här, hur springer ni andra? 

 

"Syrran: Slappnar du av i fötterna när du joggar?

De ska kännas lösa och hänga ner när du lyfter på benen.

 

Brorsan: Vad jag förstår så kan skillnaden att 

1: man spänner foten och liksom springer på tå
2: foten är helt avslappnad och vaden sköter anspänningen helt själv och anstränger sig själv precis så mycket som behövs.
- vara helt avgörande
Syrran uttrycker det bra:
Den ska liksom "hänga neråt" när foten är i luften.

Det du ska göra är att stretcha vaderna ordentligt. Och då menar jag både fram och baksida. Detta är ett skäl till att springa på framfoten. När du sätter i hälen så tar du automatiskt i med framsidan av smalbenet för att "hålla tillbaka" foten i steget. Annars liksom ramlar framdelen av foten bara ner med ett "plask" i asfalten. Och det vill man ju inte. Så då överanstränger du musklerna och därigenom benhinnorna där. Om du däremot slappnar av i foten och sätter i främre delen av den så anstränger du inte den delen av vaden utan bara de "riktiga" och starka vadmusklerna. 

Syrran: Jag skulle ha vilat en vecka, sen prova igen.  Sambons massör har sagt att det är vanligt att folk tror de har benh inf när det " bara" är muskeln som bråkar .

Brorsan: Det bästa är nog att ta ett par dagar vila och sen försiktigt komma igång. Bra för återhämtning att få igång blodcirkulationen."

 Och så fick det bli alltså. 

Stefan har ett helt annat problem: alla tjatar på honom att han borde skaffa nya träningskläder Svalare-funktionellare-modernare liksom. Men han trivs i den här stilen och förklararingen ligger bakåt i tiden, när han höll på och tränade som mest. Då var det som allra coolast nämligen att ha enkla kläder och springa om de modefånar som trodde att man blev bra bara genom att skaffa dyr träningsoverall. Se där!

Men tiderna ändras. Vem vet?

 

Vecka 7 pass 1; 10 jogg+5spring+10 jogg. (Med liiite gång emellan). 

Såhär trevligt sällskap (spänstigt också) hade vi på löpturen idag:

Dagens skadeproblem: Jag har fått ont på insidan av vristerna. Mest i början av passen men också efteråt en stund. Vad kan det vara för skada då? Ni som kan sånt. Det gör inte jätteont. Kan det bli värre om man fortsätter träna?

 

Dagens rekord: På snabba intervallen sprang vi på 5:53. Men sen var det ganska jobbigt att jogga sista intervallen i 10 min så vi ska nog inte ta i för mycket.

 

Dagens reflektion: Förra passet var det jobbigaste med två snabba intervaller i en följd.  Alla pass som kommer nu i programmet ser enklare ut än det. Är det bara för att jag är mer seg än explosiv av mig som jag föredrar långa långsamma intervaller framför snabba korta, eller är det programmet som är upplagt så att man psykologiskt ska längta efter att få jogga långt?

 

Dagens mesta kaloriförbrukning: Stefan! Han hade grävt om komposten, klippt gräset, städat förrådet samt rensat mellan stenplattorna i flera timmar innan vi sprang. Medan jag satt på jobbet och gungade på stolen.

...eller Helan och Halvan på joggingtur? Svårt att välja bloggrubrik idag.

 

Hur som helst. Till saken. Alltså. Dagens träningspass (vecka 6 dag 1) var helt klart det tuffaste hittills. Inte mindre än två gånger 7 minuter skulle vi SPRINGA utöver joggningen. En gång brukar kännas på gränsen till nyttigt. Idag blev även Stefan riktigt flåsig och jag fick tvångstankar på hur någon av oss plötsligt segnar ner i motionsspåret så där som faktiskt händer då och då när medelålders otränade personer plötsligt anstränger sig för mycket. Allvarligt talat! Jobbiga destruktiva tankar. Men nu är vi väl inte helt otränade efter 2x5 veckor. Och kanske ska vi inte överdriva ansträngningsgraden. Men när vi var i mål så sa jag att jag INTE vill göra om detta igen. Måste sänka tempot...

 

Sen när vi kollade resultatet i RunKeeper så var all vånda som bortblåst! Det visade sig att vi slagit hastighetsrekord! För första gången under 6 min på ett intervall. Det förklarar saken.  Och tröttheten förbyttes i rekordrus och en bestämd vilja att slå nytt rekord nästa gång; då ska vi bara springa fort i fem minuter nämligen...

 

Tänk vad psyket spelar stor roll...!!

 

Det är ju vetenskapligt bevisat att motion är nyttigt. Rent av förlänger livet. Finns det siffror på hur mycket vi nu bör förlänga livet med varje motionspass? Några minuter? En halvtimme? Och nästa fråga: lönar det sig på det stora hela att träna, om motionen inklusive dusch tar en timme? (äh vi bara skojar men ändå) 

 

Imorgon börjar jag jobba igen. Ska försöka förlänga semesterkänslan med detta:

Stefan ville inte vara med på bild men gick med på det om jag stod framför och skymde lite lagom. Såhär. Med min friska rosenröda feja och en smickrande pose.

 

Nu har vi passerat ödesdigra pass 1 vecka 5 som var det sista passet vi körde i förra omgången i våras då mina knän började krångla. Det känns roligt att tillkännage att vi denna gång har lyckats ta oss hit utan krämpor! Vi får hoppas att det tänker förbli så och inte bara beror på att det blivit lite glest mellan passen under semestern... Sanningen att säga så har vi väl kört bara drygt två träningsveckor på tre semesterveckor. Men det får duga! Det är två veckor mer än vi brukar trots allt.

 

Det blev en bra notering på den "snabba" intervallen; 6:02 per km. Jo, det är faktiskt snabbt för att vara mig! Annars vid joggningsintervallerna så brukar det vara ca 7:30. Kanske ett mål för nästa pass är att komma under 6 Min? Heja oss.

 

Nu ska jag duscha. Det är märkvärdigare än man skulle kunna tro. Det är nämligen fyra dagar sen håret blev tvättat senast.  Har inte hänt sen fjällvandringarna i början på åttiotalet. Den här gången beror det på att vi varje morgon klätt på oss träningskläderna istället för att tvätta håret, i akt och mening att jogga, men sen har det liksom inte blivit så: inte hunnit. För varmt. Etc.

 

Och håret ser nu ut som om jag vore fjorton också. Kanske positivt när man är förtisju? Usch nej. 

 

När vi har duschat ska vi planera resten av veckan. Det är min sista semestervecka, Stefans näst sista, och den är ett helt oskrivet blad. Underbart! Men ack så lätt att den bara försvinner om man inte bestämmer sig för vad man ska göra av den. Kan bli lite bad, kanske ett Grönalundsbesök, kanske lite turistande i närmiljön, fantastiska Uppsala. Tips någon? Vill ni dela med er av era bästa smultronställen i Uppland?

Semester på Öland betyder lata soliga dagar på stranden i Köpingsvik och långa grillkvällar med vin, därtill efterrätter som de bakglada döttrarna bjuder på, mmmm... Sen kommer chipsen fram till den nyinvesterade TVn. Det gäller att komma ihåg träningen kan man säga.

 

Funderar lite på hur konditionen påverkas dagen efter (måttligt) alkoholintag. Tycker det har gått bra att springa nu på semestern trots ett par glas vin kvällen innan. Men idrott och alkohol går inte ihop på elitnivå har man ju förstått. Hur är det med vanliga tanter som joggar lite, funkar träningen lika bra som den känns eller är det bortkastat efter grillkvällen? 

 

Idag sprang Stefan ifrån mig, mest på grund av flugor som envisades med att flyga ner i halsen. Otur. Mina flugor höll sig kring pannan som sällskap, det var ju lite trevligare.

 

Vecka 4 har gått fint, bortsett från att tårna domnar bort efter ca 10 min joggning. Det är en tröst att syrran upplever samma sak ibland men jag oroar mig lite för hur det ska gå att löpa 30 min eller mer med denna åkomma. Konditions- och muskelmässigt känns det fullt möjligt annars!

Tredje passet vecka tre består av 2x12 minuter jogging. Första intervallen startade just som jordens brantaste och längsta uppförsbacke tornade upp sig i den småländska skogen. Så det blev inte mycket till jogging just precis då. Motion blev det i alla fall mycket av. Phu!! Väl uppe och igång med joggingen kändes det finfint och jag hade just börjat känna hur det flöt på ovanligt bra när det var dags att vända tillbaka och jag insåg att jag hade haft både medvind och lätt nerförsbacke den senaste sträckan... Det blev alltså tvärtom andra intervallen. Hm.

 

Det är inte så jättelätt att beräkna träningssträckor i okänd omgivning så när det avsedda träningspasset egentligen var klart så återstod väl en kilometer av vägen tillbaka till logementet. Av fler än en anledning sprang jag vidare den biten:

• Det började ösregna
• Jag ville hinna först till duschen före alla ungdomarna som alldeles strax skulle avsluta en brännbollsmatch
• Det var så himla frestande att kuta nerför den där jättebacken...