springamilen.blogg.se

Så idag var det dags för pass 3 vecka 1 med den intressanta gåggningen på pogrammet. Men när jag Charlotta kom hem från jobbet vid 18 så låg Stefan till sängs och var alldeles slutkörd. Allergitabletter och tidig jobbmorgon i kombination hoppas vi orsakar detta tillstånd. Inte något virus, tack! Plus att han tyckte det skulle bli för sent att gå ut efter maten. Eftersom jag skulle laga maten. Och jag kom hem så sent.

 

Som tur är tillåter programmet flexibilitet såtillvida att det kan vara en eller två dagar mellan passen så om vi kör imorgon fredag istället så blir det ju lika bra!

 

Detta är en nytagen bild på Kerstins födelsedagsdekoration som suttit där sedan den 8 mars utan att luften visat minsta tecken på att gå ur. Eftersom jag inte gillar ballongpang så får den sitta där lite till. Eller så ber jag något barn att panga dem när vi är ute på nästa springtur.

Träningspass 2, vecka 1 (av tolv). Samma program (4 min joggning/2 min gång fyra gånger plus upp- och nervärmningsgång) på samma bana räckte nu ända hem till dörren, sådären 100 meter längre än förra gången. Det måste väl betyda att vi sprungit lite fortare? Rekord alltså!  Fast jag är ganska dålig på matte så jag kan ha fel. Jo, det stämmer intygar Stefan, och han är ingenjör så han borde veta.

 

Det känns riktigt bra! In på sista joggingvändan konstaterade jag att det känns inte som att det är flåset som är begränsningen utan musklerna. Det är alltså väldigt bra och relevant med det här programmet som ska vänja muskler och leder snällt och successivt.Och så kan man prata och skoja på vägen. Det är kul!

 

Vi funderade under rundan på om Stefan får sämre träning än jag då vi springer i samma takt eftersom han är 1,90 och herre medan jag är 1,66,5 och dam. Han kanske borde springa lite fortare? Men då skulle vi ju inte få sällskap så vi kör tillsammans.

 

Och så funderade vi på hur vi kommer att göra om en av oss blir sjuk en vecka. Ska den andra träna vidare så kommer vi ju ur fas i programmet...?

 

Nu ska vi väl inte ta ut problemen i förskott. Det är ju så härligt att vara en friskus! Men vissa problem är en realitet:

 

När jag tog fram mitt andra par gamla träningsbyxor idag ur byrån så upptäckte jag att det var målarfärg på baken även på dem (se bild). Det innebär då antagligen att jag målat väggar oftare än jag joggat på senare år. Vilket säger mer om träningsfrekvensen än om renoveringsfrekvensen. Stefans träningsbyxor är däremot helt OK. (Han kanske inte använt dem alls?)

 

Dagens löprunda fick tyvärr då gå av stapeln i följande föga smickrande långkalsonger. Som dessutom var för kalla! 

 

Alla som unnar mig en ny träningsoverall skriver "Ogilla!" i kommentaren här!!!! Alla som dessutom tycker att jag behöver en ny frisyr kan vara lugna. Frisören är inbokad på fredag och då ska jag vara flexledig på jobbet och bara ta hand om mig själv. Med ytterligare ett träningspass i bagaget!

 

Till på torsdag behöver vi få reda på exakt hur man gör när man "gåggar" för det är vad som står på programmet då. Eventuellt är det det vi redan gör när vi tror att vi "joggar" för det gör vi väldigt långsamt...? eller ska det vara mera som gång?

 

 

 

Pass nummer två ska gå av stapeln imorgon kväll. Idag har vi båda känt ett sug efter att få komma ut igen, och det är väl ett gott tecken? 

 

Det känns jättelångt till imorgon kväll! Nu är vi otåliga att köra på!

 

Det är roligt med era glada tillrop och goda råd vill vi också hemskt gärna ha.

 

Stefans bror Henrik har förmanat oss att skaffa nya skor. Det ska vi. Sen bör vi undvika skador genom att hålla oss på mjukt underlag. Ja inte vill man börja med att överbelasta och skaffa sig skador! Vi får inventera stigarna i Årstaparken när det smält undan lite mer. Det är tyvärr mest asfalt, och lite grus, på de nu springbara vägarna. Är det så att man inte bör springa på asfalt eller hur är det?

 

Så här energisk och röd i fejan blir man när man klarat av det allra första träningspasset! Hurra! Vi är igång! Igår tog vi på oss dom gamla dojorna och dom avdammade, för små träningskläderna (mina brallor hade dessutom målarfärg på baken upptäckte jag efteråt, Stefan hade sett det men jag hörde inte när han sa till och då trodde han att jag inte brydde mig om det, och äsch det gick ju bra ändå...) och gav oss ut på en runda.

 

Vecka ett (av tolv), dag ett. Passet består av varvning mellan 4 min joggning, 2 min snabb gång. Kan inte säga att det var lätt. I alla fall inte första fyraminutersjoggningen. Kall luft tryckte på nere i bröstet, benen var stumma, allt möjligt på kropparna hade svårt att hänga med i stegen och vi undrade hur vi skulle ta oss runt. Men konstigt nog så blev det mindre o mindre tungt för varje 4-minutersperiod. Och visst klarade vi det! Det känns förhoppningsfullt. Och vilken energi man fick!

 

Vi behöver verkligen träna. Vi har bara inte fått till det hittills på någon regelbunden basis. Jag (Charlotta) brukar gå lunchpromenader ibland och det är bra och nyttigt och det har jag haft som alibi länge för att "slippa" annan träning, men det är bara att erkänna att det inte är tillräckligt. Om man verkligen vill komma i form alltså. Och kanske t.o.m. bli av med volangerna runt midjan?

 

Stefan har cyklat till jobbet periodvis men senaste perioden infann sig för sådären 4 år sen. Nu jobbar han hemifrån respektive i Södertälje (10 mil). Inga lämpliga cykelavstånd. Så det är orättvist att han ser så (relativt) smal och fräsch ut. Men han behöver bli piggare i alla fall och få bättre kondis han också.

 

Hur kommer det sig att vi börjar med det här nu? Jo det är min syster Sara som inspirerat oss. Hon antog en utmaning för tre månader sen och fick chansen att träna med professionell hjälp (läs hennes blogg: http://sara.mabra.com/). Hon trodde sig inte om att klara en mil men följde träningsprogrammet slaviskt och nu är hon jättejättevältränad och går mot nya mål, att springa tjejmilen under en timme.

 

I påskas satt vi och åt godis kom vi att prata om Saras träning och hur fantastiskt bra det gått. Då hör jag mig själv utbrista: " Kanske jag också skulle springa tjejmilen?" Och då var det ingen återvändo; Sara blev full av entusiasm över att få dela med sig av löparlyckan, Stefan ville också haka på träningen (men eventuellt inte tjejmilen) vilket gör det så mycket roligare, och Sara kunde ju bidra med det fantastiska träningsprogrammet som man bara följer - så lyckas man. Det finns helt enkelt ingen ursäkt att låta bli.

 

"Kan hon så kan jag"... ...kan jag ju inte säga tyvärr. Mitt utgångsläge är sådären 15 kg mer att skumpa runt med, ingen löpteknik, och mycket sämre kondis än syrran börjande med. Men det roliga med att börja från noll är att konditionen förbättras väldigt fort i början. Det har jag varit med om förut, för några år sen. Så jag tror det blir så nu också!

 

Nu gäller det bara att hitta två dagar till på vardagarna då vi får in träningspass... Måndag morgon kl 06:30? Tisdag/torsdag kväll kl 20.00? Vi har inte riktigt bestämt oss för vad som är bäst. Det blir väl ungefär lika stort mentalt motstånd mot att ge sig ut på båda tiderna. Men kristligare tider finns tyvärr inte i kalendern.

 

Vi hann inte handla nya dojor i helgen som vi tänkt men det kanske kan ge inspiration efter ett par veckor då sugen eventuellt riskerar att tappas.

 

Nuuuuu... KÖR VI!