Elände! Ont i knä!
Jaha, nu ser det inte alls ljust ut. Hejdå milen och träningen och all positiv energi. Idag är det bara elände:
Började ju känna något mysko i benen sist och det har nu utvecklat sig till ett ont knä, trots att det kändes OK i morse och att vi valde mjukt underlag idag i form av Årstavarvet. Nu säger visst kroppen ifrån att den inte tänker springa mer på ett tag??
För eller hur-har man ont nånstans måste man vila? Ok. Men vad är det som säger att man efter vilan inte får ont igen om man kör igång igen med samma träning? Det är kanske kört? Det kanske inte är meningen att det ska bli någon joggare av den här tanten?
Stefan kände sig inte heller i form idag men har inte fått några skador i alla fall. DET är ju bra!
Till råga på allt hade jag nu bytt skor efter ny noggrann utprovning på löpband på XXL, och de nya är toppen- trodde jag tills jag efter halva premiärpasset fick en blåsa på hälen av en slags kant på sulan. Bara att åka tillbaka och klaga igen. Jag fick nya sulor. Tack! När blåsan har läkt så att jag kan gå normalt igen så kan jag känna efter om sulorna känns bra...
En blåsa och dumma skor är ändå världsliga ting jämfört med onda knän. Det kan sätta totalstopp för träning om man inte aktar sig.
Jag har fått goda råd av flera snälla och kompetenta personer idag: Stretcha alla sidor av låret. Spring på framfötterna för att få stötdämpning. Skaffa formgjutna sulor på Gå- och löpkliniken. Tack! Jag ska tänka ut var jag ska börja... Men just nu känns det bara så komplicerat allting, som nyss var så enkelt: bara att gå utanför dörren och köra.
Och egentligen anar man ju vad problemet är: Gå ner ca 10 kg så minskar belastningen.
Summerar alltså följande krämpor:
- Inflammerat (?) knä
- Blåsa under foten
- 10 kg övervikt
Så nu tycker jag (och Stefan) synd om mig själv.
Vi får se hur det går nu med milspringandet.
Men här är en som kan springa fort: kaninen Ullis!
