springamilen.blogg.se

Det här skulle ha varit springdag 3 vecka 5, och spänstiga vi skulle ha joggat vidare mot milen enligt träningsprogrammet med ett leende inramat av frisk röd motionsfärg. Men jag fick ju plötsligt ont i mitt ena knä i helgen och tyvärr så verkar det inte vara något tillfälligt. Vi ersatte därför onsdagens joggning med promenad och när jag då på prov joggade några steg så ilade det till. Istället för motionsinspiration så har vi alltså fått skadeproblem. Eller inte vi utan jag... men Stefan är solidariskt bekymrad. Det här var ju inte vad vi tänkte oss. Programmet är ju skonsamt upplagt i början med successiv upptrappning just för att undvika skador och vi har ju inte ens haft träningsvärk. Jag har varit på supersurt och icke-konstruktivt humör i några dagar av det här och nästan funderat på att återgå till soffpotatislivet.

 

Men idag tog jag nya tag!! Cyklade till stan (funkar finfint för knät) och tittade in på Gå - och löpkliniken med mina nya skor från XXL på:

 

Jag: Hej, jag har börjat jogga men nu har jag fått ont i ett knä. Undrar vad man kan göra...

Gå- och löptjejen: Okej, vad har du för skor? Dessa? Har du provat ut dem?

Jag: Ja på XXL, jag sprang på deras löpband och killen såg att jag inte pronerade och så fick jag välja mellan några olika. De här kändes väl bra.

Hon: Nej dom kan du inte ha. De är lite speciella.

Jag: Hurdå?

Hon: De är alldeles för mjuka. Du måste ha stabilare skor. Du väger ju en del.

Jag: Javisst, jo...  Kan min benlängdsskillnad spela roll också? Vänster ben är kortare.

Hon: Och du har ont i vänster knä? Ja då är det inte så konstigt. Vi bokar en tid hos våra ortopedtekniker.

 

Planen nu är att jag istället för springprogrammet tar långpromenader tre gånger i veckan (med mina gamla skor som jag aldrig fått ont av någonstans) för att hålla ångan uppe medan de ortopediska sko-iläggen tillverkas och knäet hämtar sig. Sen backa ett par veckor i träningsprogrammet och prova igen. Skam den som ger sig!!

 

Stefan har inte bestämt sig för om han ska fortsätta programmet där vi är nu eller följa med mig på promenaderna.

 

Sen måste jag inse på allvar att jag en gång för alla måste gå ner de där 10 kilona som jag drar runt på i onödan. Klart att knäna säger ifrån, tänk dig att kånka 10 kg i famnen och försöka springa... för knäna är det väl samma sak om det sitter runt midjan! Problemet är motivationen. Jag har försökt minst fem gånger ganska seriöst med matkoll och sockerförbud de senaste tre åren och trott att det ska gå lika bra som 2005 då jag gick ner 13 kg med Viktklubb.se. Och när jag börjar så går jag ner typ 3 kg, men sen tröttnar jag rent mentalt och kilona kommer tillbaks. Därför kändes det så bra att ta fasta på motionen istället för maten den här gången. Men tji fick man. Det behövs både och. Försöker just nu att mentalt ställa in mig på lite konkreta viktminskningsåtgärder på matfronten. Det känns jobbigt men det måste gå.

 

Kanske man inte kan begära att expediterna på XXL ska säga "Tyvärr men damen väger för mycket för våra skor". Men tur att de vågar säga sanningen på G&L. (Och förhoppningsvis har rätt skor.)

 

Nu har min smala och flitiga snart-student-dotter Sofia fått de dyyyra Nike-skorna i present. De är ju snygga, det kan man inte säga något om!