springamilen.blogg.se

Då var det dags för pass två, vecka ett. Ja vi började ju om med programmet förra veckan. Fast det är klart, då borde detta ju ha varit vecka två. Kan ju vän av ordning få för sig att invända.

 

Men nu har det varit så väldans mycket annat på sistone såsom en student att fira och en obarmhärtig arbetsanhopning med kvällsjobb till på natten så träningsveckan fick helt enkelt stryka på foten. 

 

Varje gång vi ska ut så är jag övertygad om att det kommer att vara oöverstigligt jobbigt och tungt att springa och att jag kommer att känna mig som en säck potatis. Så jag blir då glatt överraskad över att faktiskt känna mig rättså spänstig för att vara jag. Idag sa jag till Stefan att jag lätt skulle kunna jogga i en halvtimme i sträck. Åtminstone i ett jättelångsamt tempo. Kanske det var ett ögonblick av hybris men ändå; det är häääärligt att röra på sig!! 

 

Nu funkar knän och skor men istället börjar jag bli bekymrad över att det kommer att vara en massa långsamt ospänstigt folk som promenerar ivägen när jag ska springa Tjejmilen, eftersom det ungefär då kommer att vara dags att springa en mil i sträck enligt programmet. Jaja, alltid är det något.

Idag började vi om från början. Med rätt skor. Pass 1 vecka 1, denna gång utan snöslask utan istället med sommaren i full blom. Fascinerande vad snabbt det har gått!

 

Dagens outfit bestod dessutom av mina sommaranpassade kortare träningsbyxor och den tjusiga reklam-T-shirt jag fick från Må Bra när jag anmälde mig till Tjejmilen:

Kanske var det sommarvärmen eller också satt lite träning från tidigare kvar, för det kändes faktiskt väldigt bra! Bara att tuffa på. Tills vi började noja oss för alla tecken på eventuella nya skador. Börjar man tänka på det så känner man lite stick och kramp i alla möjliga muskler och leder. Stefan fick ont på riktigt i vaden nånstans i mitten av rundan men efter lite stretching och byte av löpstil gick det över.

 

När vi kom tillbaks surfade vi fram några styrkeövningar på Må Bra-bloggen som ska förebygga knäont. Länk nedan. Oj aj ajaj, phu, vi har visst inte några muskler!

 

Nya skor med ortopediska inlägg på plats, ingådda och -svettade på jobbet idag. Det var ju lite kyligt i morse så jag trodde gympaskorna skulle passa... Men sen kom solen fram. Phu.

Enda hindret just nu att sätta igång med träningen på full fart är att jag fick stränga order på Gå- och löpkliniken att gå in skorna in jag börjar springa i dem, och nu är det ju så förbolt varmt så det funkar bara med barfota i sandaler enligt min mening.

 

Detta skulle ju kunna bli en ursäkt att dega istället för att träna, men faktiskt så är vi sugna på att komma igång igen. Så det får räcka med igåning med idag. Imorgon är det träningspass!

 

Och ja, skorna får mig att gå som på moln! Helt suveräna! Imorgon ska jag springa på moln med min käre make vid min sida!

 

Här laddas upp med galetter på after work idag, med kollegor på Creperie Limone.

Jag måste ha väldigt snygga träningsbyxor för i förmiddags när jag lodade omkring hemma i dessa under det att jag förberedde mig för att spela på en begravning så hör jag Stefan: har du bytt om redan? Hm. Men jag tog en klänning istället.

 

Denna dag var alltså speciell; en vän och arbetskamrat till oss båda begravdes. Jag hade det hedrande uppdraget att spela cello till in- och utgång och under avskedet. Det blev en fin ceremoni och många fina minnen kom tillbaka.

 

Vi var förstås lite tagna då vi kom hem. Men nu har vi varit ute och gått i en halvtimme och det var skönt. Kerstin 10 år följde med Och ledde oss runt den väg hon brukar gå ut med några grannhundar. Sofia, snart student ville köra vårt  joggingprogram istället. Det gick visst lite för fort och blev jobbigt sa hon, men jag tror hon var rätt nöjd ändå. Stretching sen:

Nu säger tjejerna att de vill haka på oss när vi börjar om med träningen nästa vecka. Kul att inspirera sina barn minsann!

 

Jodå; knäna har blvit bra nu, och nästa vecka så ska jag få mina ortopediska skoilägg och köpa nya ordentliga skor. Sen kör vi igen. Vi tar nog om programmet från början! Vi får se hur många barn som hänger med ända till milen!!

 

Våren.

 

De blommande trädens tid.

Hänryckningens tid.

Studentexamenstid.

De ortopediska hjälpmedlens tid.

 

Jodå nu är det högsäsong hos ortopedteknikerna! Fullt med joggare som fått ont i knäna och en törn i entusiasmen. Man är inte den enda.

Jag var på Gå-och löpkliniken idag och fick en besiktning av fötter, ben och löpsteg. Dagens plus 1: Min springteknik godkändes. Plus 2:Mina ben är inte olika långa längre som de var för 15 år sen. (Jag har liksom gått till mig.) Plus 3: De formgjutna inläggen kommer om en vecka och då ska här joggas igen. Plus 4: Det gjorde inte ont i knät när jag sprang på löpbandet. Dagens minus: inget! utom begynnande halsont men det är en annan femma. 

 

Här följer en intervju.

 

-Stefan, hur är det med din träning nu när din fru har blivit skadad?

-Det går dåligt. Jag är visst i stort beroende av att vi pushar varandra att komma ut.

-Saknar du joggingpassen?

-Ja. Jag kände mig lite piggare.

-Varför går du inte ut och springer ändå?

-Det är inget roligt att springa själv. Det var kul att springa tillsammans. 

-Ser du fram emot att din fru får sina ortopediska inlägg?

-Ja!

Här ligger man inte på latsidan!

 

Om nu joggning och springning ligger på is tills rätt utrustning finns på plats, så finns det ju massa annat att röra sig med. I morse ställde jag in mig på att gå en lång promenad med Stefan, men då påminde han mig om att vi borde gräva i komposten istället. Det är tur att jag har en man som kan det här med trädgård.  Det slutade ned att vi gjorde både och. När vi promenerade var Stefan rastlös för han ville hem och gräva. Sen hade jag en startsträcka innan jag kom in i ett flyt med grävandet. Ungefär då togs bilden. Men sen körde vi på; upp med jord ur komposten och ner i rabatterna. Hej vad det går. Just nu har vi lunchpaus, ska fortsätta sen.

 

Om man hade haft ett sånt här jobb till vardags hade man inte behövt bekymra sig för hur man ska få motion...

man kan till exempel tänka på våra småländska förfäder som svalt och baxade stenar ur åkrarna.

 

Men man kanske inte ska vara avundsjuk på dem precis. Dagens omvända problem med kaloribalansen (obegränsad tillgång till kalorier in och obefintligt reellt behov av att göra av med dem för överlevnaden) är onekligen enklare att lösa. Eller borde vara det i alla fall.

Det här skulle ha varit springdag 3 vecka 5, och spänstiga vi skulle ha joggat vidare mot milen enligt träningsprogrammet med ett leende inramat av frisk röd motionsfärg. Men jag fick ju plötsligt ont i mitt ena knä i helgen och tyvärr så verkar det inte vara något tillfälligt. Vi ersatte därför onsdagens joggning med promenad och när jag då på prov joggade några steg så ilade det till. Istället för motionsinspiration så har vi alltså fått skadeproblem. Eller inte vi utan jag... men Stefan är solidariskt bekymrad. Det här var ju inte vad vi tänkte oss. Programmet är ju skonsamt upplagt i början med successiv upptrappning just för att undvika skador och vi har ju inte ens haft träningsvärk. Jag har varit på supersurt och icke-konstruktivt humör i några dagar av det här och nästan funderat på att återgå till soffpotatislivet.

 

Men idag tog jag nya tag!! Cyklade till stan (funkar finfint för knät) och tittade in på Gå - och löpkliniken med mina nya skor från XXL på:

 

Jag: Hej, jag har börjat jogga men nu har jag fått ont i ett knä. Undrar vad man kan göra...

Gå- och löptjejen: Okej, vad har du för skor? Dessa? Har du provat ut dem?

Jag: Ja på XXL, jag sprang på deras löpband och killen såg att jag inte pronerade och så fick jag välja mellan några olika. De här kändes väl bra.

Hon: Nej dom kan du inte ha. De är lite speciella.

Jag: Hurdå?

Hon: De är alldeles för mjuka. Du måste ha stabilare skor. Du väger ju en del.

Jag: Javisst, jo...  Kan min benlängdsskillnad spela roll också? Vänster ben är kortare.

Hon: Och du har ont i vänster knä? Ja då är det inte så konstigt. Vi bokar en tid hos våra ortopedtekniker.

 

Planen nu är att jag istället för springprogrammet tar långpromenader tre gånger i veckan (med mina gamla skor som jag aldrig fått ont av någonstans) för att hålla ångan uppe medan de ortopediska sko-iläggen tillverkas och knäet hämtar sig. Sen backa ett par veckor i träningsprogrammet och prova igen. Skam den som ger sig!!

 

Stefan har inte bestämt sig för om han ska fortsätta programmet där vi är nu eller följa med mig på promenaderna.

 

Sen måste jag inse på allvar att jag en gång för alla måste gå ner de där 10 kilona som jag drar runt på i onödan. Klart att knäna säger ifrån, tänk dig att kånka 10 kg i famnen och försöka springa... för knäna är det väl samma sak om det sitter runt midjan! Problemet är motivationen. Jag har försökt minst fem gånger ganska seriöst med matkoll och sockerförbud de senaste tre åren och trott att det ska gå lika bra som 2005 då jag gick ner 13 kg med Viktklubb.se. Och när jag börjar så går jag ner typ 3 kg, men sen tröttnar jag rent mentalt och kilona kommer tillbaks. Därför kändes det så bra att ta fasta på motionen istället för maten den här gången. Men tji fick man. Det behövs både och. Försöker just nu att mentalt ställa in mig på lite konkreta viktminskningsåtgärder på matfronten. Det känns jobbigt men det måste gå.

 

Kanske man inte kan begära att expediterna på XXL ska säga "Tyvärr men damen väger för mycket för våra skor". Men tur att de vågar säga sanningen på G&L. (Och förhoppningsvis har rätt skor.)

 

Nu har min smala och flitiga snart-student-dotter Sofia fått de dyyyra Nike-skorna i present. De är ju snygga, det kan man inte säga något om!

Jaha, nu ser det inte alls ljust ut. Hejdå milen och träningen och all positiv energi. Idag är det bara elände:

 

Började ju känna något mysko i benen sist och det har nu utvecklat sig till ett ont knä, trots att det kändes OK i morse och att vi valde mjukt underlag idag i form av Årstavarvet. Nu säger visst kroppen ifrån att den inte tänker springa mer på ett tag??

 

För eller hur-har man ont nånstans måste man vila? Ok. Men vad är det som säger att man efter vilan inte får ont igen om man kör igång igen med samma träning? Det är kanske kört? Det kanske inte är meningen att det ska bli någon joggare av den här tanten?

 

Stefan kände sig inte heller i form idag men har inte fått några skador i alla fall. DET är ju bra!

 

Till råga på allt hade jag nu bytt skor efter ny noggrann utprovning på löpband på XXL, och de nya är toppen- trodde jag tills jag efter halva premiärpasset fick en blåsa på hälen av en slags kant på sulan. Bara att åka tillbaka och klaga igen. Jag fick nya sulor. Tack! När blåsan har läkt så att jag kan gå normalt igen så kan jag känna efter om sulorna känns bra...

 

En blåsa och dumma skor är ändå världsliga ting jämfört med onda knän. Det kan sätta totalstopp för träning om man inte aktar sig.

 

Och egentligen anar man ju vad problemet är: Gå ner ca 10 kg så minskar belastningen. 

 

Summerar alltså följande krämpor:

- Inflammerat (?) knä

- Blåsa under foten

- 10 kg övervikt

 

Så nu tycker jag (och Stefan) synd om mig själv.

Vi får se hur det går nu med milspringandet.

 

Men här är en som kan springa fort: kaninen Ullis!

Idag vecka 4 pass 3 sprang vi utan varandra för första gången. Jag skulle på kör på kvällen och behövde klämma in passet mellan jobbet och kören. Stefan ville då hellre ta det på lunchen. Vi klarade detta också! Det var annorlunda att vara därute själv med sina steg och andetag men det var OK. Jag joggade lite fortare än förut sa RunKeepern.

 

Det finns ett motionsförknippat problem som följt mig genom hela livet. När jag till exempel gick i högstadiet och kom tillbaka till nästa lektion efter gympan så brukade lärarna undra vad som hänt. Beroende på min ansiktsfärg. Jag blir nämligen knallröd av minsta lilla språngmarsch. Inte alls i proportion till hur ansträngande det var. Det ligger litegrann i släkten men släkten är inte värst utan det är jag. Så idag när jag kom till kören var det uppenbart att jag just varit ute och sprungit om man säger så. Färgen var inget mot vad den varit en halvtimme tidigare men ändå tillräckligt för att väcka uppmärksamhet. Visserligen positivt - dvs att man tycker jag är duktig som kör den här drajven. Men litegrann är man som den där tonåringen som inte vill väcka någon uppmärksamhet, åtminstone inte genom att se knäpp ut...

 

Med detta vill jag INTE säga att ni inte ska ge mig beröm, det är superkul att få... :-)

 

Dagens plus är att jag nästan fick med mig några tjejer från kören på den här utmaningen och tjejmilen! Heja, kom igen!

Dagens minus att det börjar krypa en lite sliten känsla i smalbenen. Ingen träningsvärk men som att någon benhinna eller dylikt börjar bli trött. Vad gör man då?

 

För övrigt funkar skorna nu. Jag har nämligen bytt löpstil från att landa på framfoten till mera ordinär lufs. Det känns naturligare för mig och tydligen även för skorna. Men det skulle vara bra med en pt som kunde inspektera löpstegen.

 

Idag på vecka 4 pass 2 kom vi på att vi inte har fått någon träningsvärk en enda gång ännu! Inte ens av springmomentet förra gången. Det har väl aldrig hänt att man sluppit det. Måste vara uttänkt väl av träningsprogrammets designer. Tack för det!

Nu har jag anmält mig till tjejmilen! Som en av de 200 första i MåBra-laget vilket kvalificerar mig till en T-shirt. Bara en sån sak! Det svåra var att man skulle välja vilken grupp av femton möjliga som man ska starta i. Jag har inte barnvagn och springer inte på under 50 minuter, det kan jag vara ganska säker på. Men däremellan fanns massor av nivåer i firm av maxtider och möjlighet eller inte att gå delar av sträckan. Hur kommer min form att vara då? Den 7/9? Vid midsommar ska vi klara att jogga en mil i sträck, men hur fort? Jag chansade på grupp 13, Max 80 minuter och tillåtet att gå. För säkerhets skull.

Stefan har inte anmält sig. På förekommen anledning. Men han är inte sugen på några lopp eller tävlingar alls, har liksom varit i den svängen på allvar i ungdomen och har inget behov av att slå några rekord eller utmana sig själv på det sättet.

Jag är ju verkligen ingen tävlingsmänniska över huvud taget, men jag ser det som en kul grej som man säger. Att bli meddragen i folkfesten liksom. Och så ska ju syrran springa. Tyvärr blir det nog inte i grupp 13 med mig misstänker jag.

Är det någon mer som vill haka på?? Sällskap sökes till långsam millöpning 7/9 i Stockholm!

 Det här är vår dotter Frida. En av våra fem vackra fantastiska döttrar och söner. Idag vill jag rikta en uppmaning till er och alla andra ungdomar därute: Spring medan ni kan! Hylla era friska ben och era unga krafter med svett och rörelse och känn hur livet spritter i kroppen!

 

Idag började vår vecka 4 av träningsprogrammet och då var det dags att ta i lite extra: Sista momenten var "Spring!" (5 minuter). Springa är snabbare än att jogga. Enligt programmet ska man ta i så att det känns men inte värre än att man orkar. OK. Sagt och gjort. Vi ökade. Jag fick sätta tempot eftersom jag har kortast ben... Men efter bara en liten stund av springtempot började jag tycka att det var förargligt jobbigt och svettigt. Hade varit bättre med en kopp kaffe i trädgården än att utsätta sig för dessa besvärligheter...

 

Men då flög tanken på mamma igenom huvudet. Min mamma som när hon var ung alltid var på språng och brukade få höra av sin mamma (min mormor): "Måtte dina ben hålla!" Det var väl märkligt att mormor sa så. Varför skulle man säga till en ung människa som piggt aktiverar sig eller bara har fullt upp: "Måtte dina ben hålla"? Det var ju inte så att mamma tränade någon idrott och skulle ha riskerat karriären med en muskelbristning eller så. Men kanske anade mormor på något sätt vad som skulle komma? Mamma fick nämligen MS i fyrtioårsåldern och även om sjukdomen hade ett skonsamt förlopp under många år så har den de senaste åren tyvärr satt stopp för springandet. Numera är det tyvärr till och med svårt att gå och livet har ju fått sina begränsningar på det sättet.  Men här är en glad mamma när vi tog en lunch på stan häromdagen:

 

 

Mamma tycker att vi är duktiga som har börjat träna men är också med all rätt avundsjuk på att vi KAN göra det. Så tanken på mamma, som for igenom mitt huvud idag i början av den där ansträngande springningen när jag var på väg att ge upp och sakta ner, fick mig att inse att det är MIN FÖRBASKADE SKYLDIGHET att springa medan jag kan!! Min skyldighet mot mamma som så hett önskar att hon kunde, och min skyldighet mot min kropp som ännu är gjord för rörelse att den får vad den tål! Tanken bar mig vidare genom varje andetag och jag kände mig stark.

 

Vi har listat ut att springnings-momenten säkert är till för att man ska tycka att joggningen känns enkel sen. Det är ju psykologiskt fiffigt. Och säkert verksamt på samma sätt rent kroppsligt också. Milen ska så småningom joggas och inte springas. Får vi hoppas!

 

Stefan blev förresten andfådd för första gången sen vi började träna idag, av mitt springtempo! Det ni!

Direkt efter jobbet pass 3 vecka 3. 12 min joggning x 2. Före maten - men det blev till att grunda med en avokado.

 

Hade som längst joggat 5 min i sträck i de tidigare passen så det kändes som en någorlunda utmanande tanke att pusta fram i hela tolv minuter och sen tolv till. Men det gick bara bra! Vi behövde inte gågga vilket hade varit tillåtet. Vi tyckte till och med att vi kunde ha joggat alla minuterna på en gång i värsta fall. Det ska vi förresten klara om några veckor bara. Då är det 25 min i sträck. Det känns inte omöjligt alltså!

 

Men det var nära att vi hade fått lov att jogga i 12 miles (=2 mil)  idag vilket hade varit i längsta laget... Hurdå? Jo jag riggade SpringBehållaren (RunKeeper-appen alltså) med dagens pass och körde igång. Efter de 5 minuternas uppvärmning tillkännagav rösten ur Stefans ficka att det var dags att köra igång: "Steady... twelve ... miles". Tur att vi hörde det sista annars hade vi ju hamnat i Knivsta. Jag insåg snabbt att jag hade satt fel enhet på de tolv minuterna. Den trodde alltså att vi hade tänkt springa 12 miles och inte tolv minuter. Som gammal systemutvecklare kan man tycka att det borde finnas någon typ av rimlighetskontroll på det användaren försöker registrera?

 

För tre veckor sen när vi satte igång var det ju jobbigt att klara 4 minuter i sträck. Härligt att få feedback på ansträngningarna genom att märka att det går lättare redan! Och nu är det vackert väder också! Och vi ska strax beställa pizza!

Denna gråmulna kväll begav vi oss ut på andra passet vecka tre. Det var bättre väder än igår då det var hagelskurar och ösregn om vartannat och löpningen blev inställd, men lite vackert väder skulle inte sitta helt fel. Telefonen går väl förresten sönder om man springer i ösregn? Den måste ju med för att hålla reda på timingen. På jobbet tipsade de idag om vattentäta telefonfodral som finns på friluftsbutiker. Men då kan man ju inte skylla på telefonvård om man inte vill springa ute i regnväder...

 

Nyhet idag var att vi använde RunKeeper. Jag fick tips på jobbet att det går att lägga in egna träningspass och det var ju smart. För varje gång kan man lätt ändra upplägget; hur många minuter av varje det ska vara. Den inspelade rösten deklamerade "Activity started", "Five minutes steady"....PLING! "Two minutes slow" ....PLING! etc. Praktiskt att slippa starta timern manuellt för varje minutomgång som vi gjort förut.

 

Vi gladde oss, åt som de systemtestnördar vi är, åt att hitta en bugg i RunKeeper: När den listar passets olika moment med tider, genomsnittshastighet osv så har den råkat lägga "Warm up" sist i listan och "Cool down" först. Fast rösten säger rätt. Dvs uppvärmning först och inte sist. Och vi begrep hur vi skulle göra ändå. Vi var ju redan varma efter allt joggande.

 

Hur det kändes idag? Jo formen kändes jämnstark genom hela passet. Konstaterade att det går åt rätt håll! Det enda trista var att när vi kom hem och kryssade över passet på listan så upptäckte vi att vi gjort fel: Det allra sista momentet idag skulle ha varit "5 min Spring" och inte " 5 min Jogga"! Oj! Nu måste vi nog lägga till lite Spring på fredag!