springamilen.blogg.se

 

Jobb dagar och kvällar, resa, stressa och så hux flux har det gått mer än en vecka utan ett enda joggingpass. Det är nu när höstrugget sätter in som det är så himla lätt att glömma allt vad träning heter och istället baka en delikat äppelpaj. Vårt träd dignar av frukt och pajen var fantastisk...

 

Så det är nu som agnarna skiljs från vetet. Friskusarna från de lata, de starka från de karaktärssvaga.

 

Och nu är det med största möjliga motstånd som jag ger mig ut på pass 1, vecka 2. 12+5+12. 

 

Stefan sträckte låret sist vi var ute och det sitter fortfarande i. Vad gör man åt sånt? Tills vi vet är det bara min karaktär som ska prövas.

Stefan känner inte att det är så viktigt att åstadkomma en milrunda nu, eftersom han tillryggalagt så många förr, och även längre. Så vi hoppar det just nu. Kör vidare med nästa träningsprogram, även det från syrran som i sin tur fått det specialdesignat av MåBras expert Katarina Woxnerud. Tänk om jag får tillfälle att tacka henne nån gång!

 

Det har blivit lite glesare med passen efter min tjejmil, men nu har vi kört vecka 1 i alla fall. Måste säga att det är en betydligt spänstigare tant som lubbar runt med sin starke man i Årsta nu än för ett halvår sen!

 

Det har dessutom försvunnit en bit, närmare bestämt 3,5 kg, efter semestern. Detta med hjälp av IOEP-dieten. ("Inget onyttigt, en portion-dieten"). Med tilläget EEM, "endast en macka". Funderar på att sälja detta dyrt till kvällspressen: "Ät vilken mat som helst, gå ner 3,5 kilo."

 

Nu är 70-strecket passerat, ett kilo kvar till normalvikt och 6 till idealvikt. Önska mej lycka till nu när den tuffaste perioden börjar, när det gäller att keepa upp alltså!

Inte det lättaste med såna här fantastiska bagare i huset:

Overkligt men sant, idag var det dags! Milen. Jag åkte till Stockholm och Tjejmilen. Stefan sprang hemma. Tyvärr blev det inte en hel mil idag för honom; frestelsen att springa fort när jag var ur vägen blev stor och då gick det FÖR fort. I värmen. Men det var väldigt bra gjort ändå, tänja gränserna.

 

Jag skulle ta sällskap av syster Sara, min inspiratör och coach, till Gärdet men stackarn var förkyld och fick avstå. Så jag fick åka själv.

 

Vilken dag! 34000 tjejer, sommarvärme, peppande speakers, en massa mer eller mindre kommersiell ruljans och kvinnoenergin som sprudlade. Jag och många andra kloka tanter hoppade dock över uppvärmningen och satt i skuggan istället.

 

Jag startade i sista startgruppen. Kl 14:35. Då hade de första grupperna gått i mål för länge sen. När startkottet gick joggade jag igång i min lilla takt men oj vad alla andra tog i. Jag befarade att jag skulle komma sist i mål av alla 34000 men efter sådären 500 meter slutade de andra springa. Medan jag tuffade på km för km. Förbi några hundra som promenerade. Bara att kryssa emellan. Eftersom dom inte kunde läsa på skyltarna där det stod att man går till HÖGER.

 

Jag kände aldrig någon tvivel om att det skulle gå vägen. Taktik: långsamt! Kände mej som pro!

 

Efteråt kram och dusch hos syrran, sen hem och fira med fin champagne minsann! Gulliga Stefan hade köpt. Barnen visade Ullis (kaninens)  framsteg i hoppning. Där ligger man i lä. Spänstig en.

 

Före: