springamilen.blogg.se

 Det här är vår dotter Frida. En av våra fem vackra fantastiska döttrar och söner. Idag vill jag rikta en uppmaning till er och alla andra ungdomar därute: Spring medan ni kan! Hylla era friska ben och era unga krafter med svett och rörelse och känn hur livet spritter i kroppen!

 

Idag började vår vecka 4 av träningsprogrammet och då var det dags att ta i lite extra: Sista momenten var "Spring!" (5 minuter). Springa är snabbare än att jogga. Enligt programmet ska man ta i så att det känns men inte värre än att man orkar. OK. Sagt och gjort. Vi ökade. Jag fick sätta tempot eftersom jag har kortast ben... Men efter bara en liten stund av springtempot började jag tycka att det var förargligt jobbigt och svettigt. Hade varit bättre med en kopp kaffe i trädgården än att utsätta sig för dessa besvärligheter...

 

Men då flög tanken på mamma igenom huvudet. Min mamma som när hon var ung alltid var på språng och brukade få höra av sin mamma (min mormor): "Måtte dina ben hålla!" Det var väl märkligt att mormor sa så. Varför skulle man säga till en ung människa som piggt aktiverar sig eller bara har fullt upp: "Måtte dina ben hålla"? Det var ju inte så att mamma tränade någon idrott och skulle ha riskerat karriären med en muskelbristning eller så. Men kanske anade mormor på något sätt vad som skulle komma? Mamma fick nämligen MS i fyrtioårsåldern och även om sjukdomen hade ett skonsamt förlopp under många år så har den de senaste åren tyvärr satt stopp för springandet. Numera är det tyvärr till och med svårt att gå och livet har ju fått sina begränsningar på det sättet.  Men här är en glad mamma när vi tog en lunch på stan häromdagen:

 

 

Mamma tycker att vi är duktiga som har börjat träna men är också med all rätt avundsjuk på att vi KAN göra det. Så tanken på mamma, som for igenom mitt huvud idag i början av den där ansträngande springningen när jag var på väg att ge upp och sakta ner, fick mig att inse att det är MIN FÖRBASKADE SKYLDIGHET att springa medan jag kan!! Min skyldighet mot mamma som så hett önskar att hon kunde, och min skyldighet mot min kropp som ännu är gjord för rörelse att den får vad den tål! Tanken bar mig vidare genom varje andetag och jag kände mig stark.

 

Vi har listat ut att springnings-momenten säkert är till för att man ska tycka att joggningen känns enkel sen. Det är ju psykologiskt fiffigt. Och säkert verksamt på samma sätt rent kroppsligt också. Milen ska så småningom joggas och inte springas. Får vi hoppas!

 

Stefan blev förresten andfådd för första gången sen vi började träna idag, av mitt springtempo! Det ni!

Direkt efter jobbet pass 3 vecka 3. 12 min joggning x 2. Före maten - men det blev till att grunda med en avokado.

 

Hade som längst joggat 5 min i sträck i de tidigare passen så det kändes som en någorlunda utmanande tanke att pusta fram i hela tolv minuter och sen tolv till. Men det gick bara bra! Vi behövde inte gågga vilket hade varit tillåtet. Vi tyckte till och med att vi kunde ha joggat alla minuterna på en gång i värsta fall. Det ska vi förresten klara om några veckor bara. Då är det 25 min i sträck. Det känns inte omöjligt alltså!

 

Men det var nära att vi hade fått lov att jogga i 12 miles (=2 mil)  idag vilket hade varit i längsta laget... Hurdå? Jo jag riggade SpringBehållaren (RunKeeper-appen alltså) med dagens pass och körde igång. Efter de 5 minuternas uppvärmning tillkännagav rösten ur Stefans ficka att det var dags att köra igång: "Steady... twelve ... miles". Tur att vi hörde det sista annars hade vi ju hamnat i Knivsta. Jag insåg snabbt att jag hade satt fel enhet på de tolv minuterna. Den trodde alltså att vi hade tänkt springa 12 miles och inte tolv minuter. Som gammal systemutvecklare kan man tycka att det borde finnas någon typ av rimlighetskontroll på det användaren försöker registrera?

 

För tre veckor sen när vi satte igång var det ju jobbigt att klara 4 minuter i sträck. Härligt att få feedback på ansträngningarna genom att märka att det går lättare redan! Och nu är det vackert väder också! Och vi ska strax beställa pizza!

Denna gråmulna kväll begav vi oss ut på andra passet vecka tre. Det var bättre väder än igår då det var hagelskurar och ösregn om vartannat och löpningen blev inställd, men lite vackert väder skulle inte sitta helt fel. Telefonen går väl förresten sönder om man springer i ösregn? Den måste ju med för att hålla reda på timingen. På jobbet tipsade de idag om vattentäta telefonfodral som finns på friluftsbutiker. Men då kan man ju inte skylla på telefonvård om man inte vill springa ute i regnväder...

 

Nyhet idag var att vi använde RunKeeper. Jag fick tips på jobbet att det går att lägga in egna träningspass och det var ju smart. För varje gång kan man lätt ändra upplägget; hur många minuter av varje det ska vara. Den inspelade rösten deklamerade "Activity started", "Five minutes steady"....PLING! "Two minutes slow" ....PLING! etc. Praktiskt att slippa starta timern manuellt för varje minutomgång som vi gjort förut.

 

Vi gladde oss, åt som de systemtestnördar vi är, åt att hitta en bugg i RunKeeper: När den listar passets olika moment med tider, genomsnittshastighet osv så har den råkat lägga "Warm up" sist i listan och "Cool down" först. Fast rösten säger rätt. Dvs uppvärmning först och inte sist. Och vi begrep hur vi skulle göra ändå. Vi var ju redan varma efter allt joggande.

 

Hur det kändes idag? Jo formen kändes jämnstark genom hela passet. Konstaterade att det går åt rätt håll! Det enda trista var att när vi kom hem och kryssade över passet på listan så upptäckte vi att vi gjort fel: Det allra sista momentet idag skulle ha varit "5 min Spring" och inte " 5 min Jogga"! Oj! Nu måste vi nog lägga till lite Spring på fredag!

 

 

 

 

Äntligen är våren här PÅ RIKTIGT! Och nu är vi ju inte bara terränglöpare utan vi är trädgårdsägare också. Så då passade det perfekt att värma upp inför dagens löprunda med lite räfsning av gamla löv som legat under snön. Naturligtvis gjorde jag samma misstag som varje gång jag räfsar, nämligen att glömma bort att sätta förebyggande plåster i tumvecken där vridmomentet mot räfsan uppstår. Nu blev det som vanligt att det plötsligt sved till inuti handskarna av att skinnet skavts av. AJ! --> plåster.

 

Tur att skadan inte satt på benen eller fötterna för sen var det dags för träningspass vecka 3 nummer 1. Och hej vad det gick!  5 min jogg+2 min gång+5+2+5+2+5+2. Inga problem! Känner just idag ingen bävan för de kommande 7- 15- och 25-minutersintervallerna som kommer under följande veckor. T.o.m. skorna fungerade idag.

 

Nu har inte bara löpningen blivit en vana utan även bloggandet har sin plats. En vana in, en ut. Vad är det jag har ersatt med bloggning tro?  Kan inte har varit något vettigt. Eller? Som att hjälpa barnen med läxorna...? Oh... måndag imorgon! Vad har vi mera glömt?

 

 

Summan av lasterna är konstant sägs det ju. Det stämmer. Nu när vi har slutat att o-motionera så har vi istället börjat äta glass på torsdagkvällarna. Tydligen. Jag åkte och handlade efter träningsrundan och då slank det ner ett paket av något krämigt, chokladigt från frysen. Gott. Vet inte om jag ska betrakta detta som ett problem eller ej.

 

Ute på rundan, jag ba: Akta dig för pölen! Stefan ba: Här var det blött! Och så höll det på. Många pölar är det.

 

Kroppen kändes stark idag trots lite ont i halsen. Det var nästan så att jag tyckte att om jag kunde få köra gåggningstempo så skulle milen inte vara så avlägsen som jag tyckte sist.  Men just som jag började gripas av detta övermod kom den där förbenade knölen i höger sko tillbaka.

 

Annars så kändes det fint idag! Mycket mindre jobbigt än sist. Det var ett lugnt pass med gåggning i och för sig, men ändå, det var skillnad. Det här träningsprogrammet har blivit en väldigt positivt och energigivande inslag i vår vardag. Vi tittade på varandra idag och var rörande eniga om att vi trivs med det här! Vad tråkigt vi måste ha haft förut! Eller åtminstone vad sega vi måste ha varit!

 

En annan last som jag har skaffat mig är att titta på Netflix. Men jag ska nog sluta innan gratismånaden tar slut. Utbudet är sådär tycker jag.

 

Pass 2, vecka 2. Nu börjar man komma in i det här, faktiskt, bortsett från dumma skor!

 

Under dagens pass började jag fundera på målbilder. En idrottsman/kvinna ska väl ha en målbild framför ögonen som motivation? Försökte alltså att se mig själv jogga den där milen som vi åtagit oss att klara av. Tyvärr hade det snarast motsatt effekt; de futtiga minuterna som vi nu joggar i sträck är ju så oändligt långt från milen så jag blev bara trött av tanken. Jag har aldrig sprungit en mil i sträck. Visserligen tog jag milbanan i Maja Gräddnosloppet en gång för 15 år sen eller så, när jag var superdupervältränad för att vara mig men inte ens då kunde jag löpa hela sträckan. Jag promenerade väl kanske hälften.

 

Stefan tycker däremot inte att det låter det minsta märkvärdigt med en mil. När han var ung så tränade han friidrott och då sprang de 1,5 mil som uppvärmning flera gånger i veckan. Fort. Denne atlet har jag alltså som träningskompis. Det är iofs inte fullt så ojämlikt som det låter eftersom det där var väldigt länge sen. Men det är ju lite inspirerande faktiskt!

 

Stefans målbild är förresten att kunna springa utan att få ont. Bli piggare, och må bra helt enkelt. Det är ju sunt eller hur?

 

I kombination med eventuella målbilder= morötter så fungerar träningsprogrammet från Må Bra som piska. Tre gånger i veckan, därmed basta! "Så här gör du idag; 4 minuter det, 2 minuter det..."Det finns inte utrymme att känna efter vad man möjligtvis orkar eller att vela, bara att göra som programmet säger. Vi delade ut det idag också till min kompis Helena, som kom hit för att prova ett par urvuxna löparskor. (De passade inte, men istället fick hon te och kakor.) Vi passade på att printa ut programmet på papper till oss själva också och satte upp det på kylskåpet med avklarade pass överstrukna.

 

Nytt förslag på målbild: samtliga pass överstrukna!!! Den fungerar nog på oss som ständigt omger oss med att-göra-listor både hemma och på jobbet...

 

 Ta-daaa! Nya träningskläder och löparskor inhandlade på XXL idag! Och så trodde man att själva springandet skulle gå av bara farten när man ser ut som en löpare. Men tyvärr. Idag, vecka 2 pass1, lades två joggningsminuter till på programmet mot förra veckan och var det jobbigt? Ja. Tyckte jag Charlotta. Men visst fixade jag det. Det jobbiga kan iofs bero på att vi tog i lite extra i ett lönlöst försök att passera de nytillkomna sankmarkerna i Årsta utan att nudda gyttjan med våra nya skor för mycket.

 

Stefan kände sig möjligen liiite svettig den här gången så det var väl lite värre än vanligt för honom med. Eller så var det bara för att det var lite varmare ute. Det är ju väldigt orättvist mot Stefan det här, han får ju inte alls lika hård träning som jag... Fast han är väldigt nöjd med att han inte får ont någonstans av att träna. Och så är han väldigt nöjd med sina nya skor.

 

Jag är tyvärr inte 100% nöjd med mina nya skor just nu för mot slutet av passet gjorde det lite ont i höger fotvalv. Skorna kändes jättesköna i affären och provades ut med expedithjälp som kollade pronation och allt möjligt. Så jag får hoppas att det onda var tillfälligt. Man kanske ska vänja sig.

 

Nu när fascinationen över att ha börjat träna har lagt sig börjar jag kasta oroliga ögon framåt över veckorna som kommer och undrar hur man ska klara 7, 15, ja 25 minuters joggning i sträck inom en ganska snar framtid? Pessimismens dag idag. Får man inte vara lite nybörjare ett längre tag? Får man dubblera samma program i två veckor om man inte känner för att öka farten redan nästa vecka? Måste fråga våran pt... 

 

Vi undrar också om det är OK att lägga in en liten stretchingpaus efter en stund i i programmet? Man blir så stum i benen.

 

Imorgon ny arbetsvecka med löjligt mycket att hinna med. Och begravning på fredag med allt vad det innebär. Det hade normalt funnits tusen fullt godtagbara ursäkter att inte hinna/orka träna denna vecka så det är tur att vi har ett program som ska följas!

 

Direkt efter frukost och avvinkning av skolbarn: Sista passet vecka 1, dags för gåggning, 2X10 minuter!  Det första tiominuterspasset var över innan vi hann fundera på om det var jobbigt eftersom vi hade livliga diskussioner om gåggnings-tekniken. Stefan förespråkade en stil med viss studs medan jag betedde mig mera horisontellt så att säga. Vi måste ha sett kul ut, som Helan och Halvan eller Monty Pythons Silly Walks.

 

Mitt i passet när vi hade gång i 2 minuter ringde min mobil och det visade sig vara ett jobbsamtal eftersom jag hade glömt att stänga av telefonen för ledighet. Medan jag pratade med vederbörande informatör på Fakulteten för veterinärmedicin och husdjursvetenskap signalerade timern att det var dags att börja gågga. Så det gjorde vi. Har man ett minutprogram så ska det hållas! Informatören informerade mig efter en stund om att jag verkade vara "på resande fot". Hm, ja.

 

Snö och E4 bildar inspirerande bakgrund på denna bild. Vi passerade dock även vårens första Tussilago!

 

Så idag var det dags för pass 3 vecka 1 med den intressanta gåggningen på pogrammet. Men när jag Charlotta kom hem från jobbet vid 18 så låg Stefan till sängs och var alldeles slutkörd. Allergitabletter och tidig jobbmorgon i kombination hoppas vi orsakar detta tillstånd. Inte något virus, tack! Plus att han tyckte det skulle bli för sent att gå ut efter maten. Eftersom jag skulle laga maten. Och jag kom hem så sent.

 

Som tur är tillåter programmet flexibilitet såtillvida att det kan vara en eller två dagar mellan passen så om vi kör imorgon fredag istället så blir det ju lika bra!

 

Detta är en nytagen bild på Kerstins födelsedagsdekoration som suttit där sedan den 8 mars utan att luften visat minsta tecken på att gå ur. Eftersom jag inte gillar ballongpang så får den sitta där lite till. Eller så ber jag något barn att panga dem när vi är ute på nästa springtur.

Träningspass 2, vecka 1 (av tolv). Samma program (4 min joggning/2 min gång fyra gånger plus upp- och nervärmningsgång) på samma bana räckte nu ända hem till dörren, sådären 100 meter längre än förra gången. Det måste väl betyda att vi sprungit lite fortare? Rekord alltså!  Fast jag är ganska dålig på matte så jag kan ha fel. Jo, det stämmer intygar Stefan, och han är ingenjör så han borde veta.

 

Det känns riktigt bra! In på sista joggingvändan konstaterade jag att det känns inte som att det är flåset som är begränsningen utan musklerna. Det är alltså väldigt bra och relevant med det här programmet som ska vänja muskler och leder snällt och successivt.Och så kan man prata och skoja på vägen. Det är kul!

 

Vi funderade under rundan på om Stefan får sämre träning än jag då vi springer i samma takt eftersom han är 1,90 och herre medan jag är 1,66,5 och dam. Han kanske borde springa lite fortare? Men då skulle vi ju inte få sällskap så vi kör tillsammans.

 

Och så funderade vi på hur vi kommer att göra om en av oss blir sjuk en vecka. Ska den andra träna vidare så kommer vi ju ur fas i programmet...?

 

Nu ska vi väl inte ta ut problemen i förskott. Det är ju så härligt att vara en friskus! Men vissa problem är en realitet:

 

När jag tog fram mitt andra par gamla träningsbyxor idag ur byrån så upptäckte jag att det var målarfärg på baken även på dem (se bild). Det innebär då antagligen att jag målat väggar oftare än jag joggat på senare år. Vilket säger mer om träningsfrekvensen än om renoveringsfrekvensen. Stefans träningsbyxor är däremot helt OK. (Han kanske inte använt dem alls?)

 

Dagens löprunda fick tyvärr då gå av stapeln i följande föga smickrande långkalsonger. Som dessutom var för kalla! 

 

Alla som unnar mig en ny träningsoverall skriver "Ogilla!" i kommentaren här!!!! Alla som dessutom tycker att jag behöver en ny frisyr kan vara lugna. Frisören är inbokad på fredag och då ska jag vara flexledig på jobbet och bara ta hand om mig själv. Med ytterligare ett träningspass i bagaget!

 

Till på torsdag behöver vi få reda på exakt hur man gör när man "gåggar" för det är vad som står på programmet då. Eventuellt är det det vi redan gör när vi tror att vi "joggar" för det gör vi väldigt långsamt...? eller ska det vara mera som gång?

 

 

 

Pass nummer två ska gå av stapeln imorgon kväll. Idag har vi båda känt ett sug efter att få komma ut igen, och det är väl ett gott tecken? 

 

Det känns jättelångt till imorgon kväll! Nu är vi otåliga att köra på!

 

Det är roligt med era glada tillrop och goda råd vill vi också hemskt gärna ha.

 

Stefans bror Henrik har förmanat oss att skaffa nya skor. Det ska vi. Sen bör vi undvika skador genom att hålla oss på mjukt underlag. Ja inte vill man börja med att överbelasta och skaffa sig skador! Vi får inventera stigarna i Årstaparken när det smält undan lite mer. Det är tyvärr mest asfalt, och lite grus, på de nu springbara vägarna. Är det så att man inte bör springa på asfalt eller hur är det?

 

Så här energisk och röd i fejan blir man när man klarat av det allra första träningspasset! Hurra! Vi är igång! Igår tog vi på oss dom gamla dojorna och dom avdammade, för små träningskläderna (mina brallor hade dessutom målarfärg på baken upptäckte jag efteråt, Stefan hade sett det men jag hörde inte när han sa till och då trodde han att jag inte brydde mig om det, och äsch det gick ju bra ändå...) och gav oss ut på en runda.

 

Vecka ett (av tolv), dag ett. Passet består av varvning mellan 4 min joggning, 2 min snabb gång. Kan inte säga att det var lätt. I alla fall inte första fyraminutersjoggningen. Kall luft tryckte på nere i bröstet, benen var stumma, allt möjligt på kropparna hade svårt att hänga med i stegen och vi undrade hur vi skulle ta oss runt. Men konstigt nog så blev det mindre o mindre tungt för varje 4-minutersperiod. Och visst klarade vi det! Det känns förhoppningsfullt. Och vilken energi man fick!

 

Vi behöver verkligen träna. Vi har bara inte fått till det hittills på någon regelbunden basis. Jag (Charlotta) brukar gå lunchpromenader ibland och det är bra och nyttigt och det har jag haft som alibi länge för att "slippa" annan träning, men det är bara att erkänna att det inte är tillräckligt. Om man verkligen vill komma i form alltså. Och kanske t.o.m. bli av med volangerna runt midjan?

 

Stefan har cyklat till jobbet periodvis men senaste perioden infann sig för sådären 4 år sen. Nu jobbar han hemifrån respektive i Södertälje (10 mil). Inga lämpliga cykelavstånd. Så det är orättvist att han ser så (relativt) smal och fräsch ut. Men han behöver bli piggare i alla fall och få bättre kondis han också.

 

Hur kommer det sig att vi börjar med det här nu? Jo det är min syster Sara som inspirerat oss. Hon antog en utmaning för tre månader sen och fick chansen att träna med professionell hjälp (läs hennes blogg: http://sara.mabra.com/). Hon trodde sig inte om att klara en mil men följde träningsprogrammet slaviskt och nu är hon jättejättevältränad och går mot nya mål, att springa tjejmilen under en timme.

 

I påskas satt vi och åt godis kom vi att prata om Saras träning och hur fantastiskt bra det gått. Då hör jag mig själv utbrista: " Kanske jag också skulle springa tjejmilen?" Och då var det ingen återvändo; Sara blev full av entusiasm över att få dela med sig av löparlyckan, Stefan ville också haka på träningen (men eventuellt inte tjejmilen) vilket gör det så mycket roligare, och Sara kunde ju bidra med det fantastiska träningsprogrammet som man bara följer - så lyckas man. Det finns helt enkelt ingen ursäkt att låta bli.

 

"Kan hon så kan jag"... ...kan jag ju inte säga tyvärr. Mitt utgångsläge är sådären 15 kg mer att skumpa runt med, ingen löpteknik, och mycket sämre kondis än syrran börjande med. Men det roliga med att börja från noll är att konditionen förbättras väldigt fort i början. Det har jag varit med om förut, för några år sen. Så jag tror det blir så nu också!

 

Nu gäller det bara att hitta två dagar till på vardagarna då vi får in träningspass... Måndag morgon kl 06:30? Tisdag/torsdag kväll kl 20.00? Vi har inte riktigt bestämt oss för vad som är bäst. Det blir väl ungefär lika stort mentalt motstånd mot att ge sig ut på båda tiderna. Men kristligare tider finns tyvärr inte i kalendern.

 

Vi hann inte handla nya dojor i helgen som vi tänkt men det kanske kan ge inspiration efter ett par veckor då sugen eventuellt riskerar att tappas.

 

Nuuuuu... KÖR VI!