Spring medan ni kan!
Det här är vår dotter Frida. En av våra fem vackra fantastiska döttrar och söner. Idag vill jag rikta en uppmaning till er och alla andra ungdomar därute: Spring medan ni kan! Hylla era friska ben och era unga krafter med svett och rörelse och känn hur livet spritter i kroppen!Idag började vår vecka 4 av träningsprogrammet och då var det dags att ta i lite extra: Sista momenten var "Spring!" (5 minuter). Springa är snabbare än att jogga. Enligt programmet ska man ta i så att det känns men inte värre än att man orkar. OK. Sagt och gjort. Vi ökade. Jag fick sätta tempot eftersom jag har kortast ben... Men efter bara en liten stund av springtempot började jag tycka att det var förargligt jobbigt och svettigt. Hade varit bättre med en kopp kaffe i trädgården än att utsätta sig för dessa besvärligheter...
Men då flög tanken på mamma igenom huvudet. Min mamma som när hon var ung alltid var på språng och brukade få höra av sin mamma (min mormor): "Måtte dina ben hålla!" Det var väl märkligt att mormor sa så. Varför skulle man säga till en ung människa som piggt aktiverar sig eller bara har fullt upp: "Måtte dina ben hålla"? Det var ju inte så att mamma tränade någon idrott och skulle ha riskerat karriären med en muskelbristning eller så. Men kanske anade mormor på något sätt vad som skulle komma? Mamma fick nämligen MS i fyrtioårsåldern och även om sjukdomen hade ett skonsamt förlopp under många år så har den de senaste åren tyvärr satt stopp för springandet. Numera är det tyvärr till och med svårt att gå och livet har ju fått sina begränsningar på det sättet. Men här är en glad mamma när vi tog en lunch på stan häromdagen:
Mamma tycker att vi är duktiga som har börjat träna men är också med all rätt avundsjuk på att vi KAN göra det. Så tanken på mamma, som for igenom mitt huvud idag i början av den där ansträngande springningen när jag var på väg att ge upp och sakta ner, fick mig att inse att det är MIN FÖRBASKADE SKYLDIGHET att springa medan jag kan!! Min skyldighet mot mamma som så hett önskar att hon kunde, och min skyldighet mot min kropp som ännu är gjord för rörelse att den får vad den tål! Tanken bar mig vidare genom varje andetag och jag kände mig stark.
Vi har listat ut att springnings-momenten säkert är till för att man ska tycka att joggningen känns enkel sen. Det är ju psykologiskt fiffigt. Och säkert verksamt på samma sätt rent kroppsligt också. Milen ska så småningom joggas och inte springas. Får vi hoppas!
Stefan blev förresten andfådd för första gången sen vi började träna idag, av mitt springtempo! Det ni!