Tempoökning mot milen!
Häromsistens följde tolvåringen med ut en bit på löparrundan. Jag satte an mitt bekvämjoggingtempo. Men när dottern sanningsenligt påpekade att det gick så långsamt att hon kunde promenera bredvid började jag tänka att det kanske var dags för en liten tempoökning. Kanske inte bara sejfa hela tiden på de längre sträckorna utan tänja gränserna lite. Så fick det bli. De 20 sista minuterna av det passet joggade jag nästan en minut fortare per km än jag brukar, och jag orkade! Snacka om boost för självförtroendet!
Det här med tempoökningen är en fördel för Stefan också som hängde med på nästa pass, då foten blivit bättre. Han har ju anpassat sig till min fart hela tiden eftersom vi vill springa tillsammans men det har gjort att han knappt rör på sina långa ben och klagar över att han blir stel. Nu satte vi äntligen av i något som möjligen kunde kallas joggingtempo även för honom. I ett inspirerande och trolskt augusti-kvällsljus tillryggala vi km efter km på landsvägen.
Något annat som har hänt är att nu längtar jag efter att gå ut och springa. Inte bara för att få känna mig duktig efteråt och bocka av ett pass i programmet utan för att jag tycker om själva springandet.Nu är det EN vecka kvar till Tjejmilen. Egentligen var det två veckor kvar av träningsprogrammet men vi har så att säga gjort en sammanfattning av vecka 10-11. Best of. Så nu är det bara vecka 12 kvar.
För att vi båda ska komma i mål med att jogga en mil samtidigt så har vi kommit på att Stefan ska titta ut en milrunda i Uppsala som han kör samtidigt som jag knatar runt på Djurgården nästa lördag.
