springamilen.blogg.se

Häromsistens följde tolvåringen med ut en bit på löparrundan. Jag satte an mitt bekvämjoggingtempo. Men när dottern sanningsenligt påpekade att det gick så långsamt att hon kunde promenera bredvid började jag tänka att det kanske var dags för en liten tempoökning. Kanske inte bara sejfa hela tiden på de längre sträckorna utan tänja gränserna lite. Så fick det bli. De 20 sista minuterna av det passet joggade jag nästan en minut fortare per km än jag brukar, och jag orkade! Snacka om boost för självförtroendet! 

 

Det här med tempoökningen är en fördel för Stefan också som hängde med på nästa pass, då foten blivit bättre. Han har ju anpassat sig till min fart hela tiden eftersom vi vill springa tillsammans men det har gjort att han knappt rör på sina långa ben och klagar över att han blir stel. Nu satte vi äntligen av i något som möjligen kunde kallas joggingtempo även för honom. I ett inspirerande och trolskt augusti-kvällsljus tillryggala vi km efter km på landsvägen. 

Åh det är faktiskt en underbar känsla att kunna springa och springa utan att det känns jobbigt! Det är sant, idag joggade vi i 40 minuter och vi hade klarat lika mycket till kändes det som. Nu har vi ju inte provat längre i sträck ännu och man vet ju inte om knän och ben skulle börja strejka efter ett längre tag men känslan i kroppen är - ja, stark! Stefan sprang iofs lite fortare på slutet för han började känna sig stel av småjoggandet.

 

De som är trist nu är att Stefan fått ont för första gången sedan vi började träna, under foten längs utsidan. Hur kureras det, någon? Han springer ändå och det känns efteråt men inte under tiden.

 

Ursäkta nu om det här blir en bantarblogg istället för en löparblogg en liten stund:  De senaste veckorna har jag tagit tag i hälsan i andra änden av kaloribalansen också: Jag har slutat med allt onyttigt för tillfället och har tappat 2kg hittills. Det ska bli några till är det tänkt.

 

Vad som är onyttigt och inte kan man ju tvista om. Men enligt min definition, vilken säkert inte skulle duga åt Anna Skipper eller någon Atkinsfantast, så är det godis, fika, chips, ostmackor, glass. Annars får jag äta vad som helst. Men jag får bara äta en macka (med skinka eller möjligen avokado) och bara en portion mat. På denna diet går jag alltså ner i vikt. Inget krångligt alls men det tar sin lilla tid och tålamod. Det sistnämnda brukar tyvärr tryta efter någon månad när jag försöker så att det bara blir jojobantning av det hela, så nu gäller det att klara enmånadskrisen och fortsätta neråt... Jag har inget särskilt mål men ska hålla på så länge jag orkar. Just nu har jag flyt i alla fall!

Om två veckor är det dags: Tjejmilen! Jag har blivit insatt i tidtagningsklass av misstag (jag betalade inte för det vad jag minns), så den 7:e september kan man följa min framfart i realtid om man vill via sms. Stefan blir tvungen. Jag tycker han ska blogga här då, i realtid. Eller hur?

 

Tänk när vi började jogga var det snöhögar kvar ute. Nu står vi här under äpplena.

 

 

Här är vårt track record för de senaste veckorna. Jojomän, vi noterar flitigt datum i programmet och när vi vänder blad nästa gång är det bara den allra sista sidan med träningspass kvar. Kvar tills vi joggar EN MIL!!!

 

Idag joggade vi i 30 minuter i sträck. Lätt som en plätt. Bortsett från lite muskelvärk här och där. Och att tårna domnar bort stundom. Men konditionsmässigt är milen definitivt ingen utopi längre. Det är fascinerande!

 

Nu sitter jag på knäna och stretchar framsidan av vaderna så ska det förhoppningsvis ordna sej med musklerna också... Tror jag.

 

Jag kan också berätta om sällskap jag hade förra veckan i och omkring motionsspåret (medan Stefan joggade för sig själv hemma i Uppsala):

 

Jag var med barn, syster och systerbarn i stugan på Öland. Där är det mörkt när det är mörkt eftersom det är på Landet. Första turen tog jag för mig själv längs landsvägen iklädd reflexväst eftersom det började skymma. Efter halva rundan kom jag till ett skogsparti som kändes ovanligt tätt och mörkt sådär på kvällen. Då kom jag att tänka på att det är ett typiskt sådant skogsparti där man ska akta sig för älgar just vid skymningsdags. Och BRAK! lät det några meter in bland träden. Det passade väldigt bra att det var dags för det snabba intervallet kan jag lova. Nej jag såg aldrig någon Skogens Konung, men man kanske kan kalla det en nära-älgen-upplevelse?

 

På min andra tur hade jag betydligt trevligare sällskap, nämligen syrran som fick mig att alldeles omedvetet slå nya hastighetsrekord medan hon berättade om en ny barnteater som hon hade skrivit.

 

Sen kom brorsan också och vi tre kan ju sitta och diskutera löpning ur alla dimensioner hur länge som helst.  Å vad trevligt, och vem trodde det om mig för något halvår sen?

 

Eftersom jag blir väldigt lätt överhettad om huvudet så borde jag ha använt keps på springturerna för länge sen. Men idag började jag med det i alla fall. Det var väldigt bra ju! Den låg i förrådet och skräpade. Det står Piggelin på. Glassreklam.

Jo jag skrev ju för ett tag sen att jag hade fått ont i smalbenen på insidan. Vid googlande kom jag fram till att det måste vara benhinneinflammation och ordinerade mig själv motvilligt två månaders vila enligt vårdguiden. (Hejdå Tjejmilen, hejdå milen överhuvudtaget förresten.)

 

Men så när jag beklagade mitt öde för mina syskon som kan det här med löpning, så fick jag massor av bra tips och dom trodde inte alls det var någon farlig benhinneinflammation utan bara någon liten överansträngning i musklerna som beror på hur man springer. Så nu har vi fortsatt med programmet fast lite glesare mellan passen Ett tag. Visst känner jag litegrann fortfarande men det går bättre med tillämpande av syskonens tips. 

 

Så här säger dom. Och nu skulle det vara jätteintressant med en debatt om det här, hur springer ni andra? 

 

"Syrran: Slappnar du av i fötterna när du joggar?

De ska kännas lösa och hänga ner när du lyfter på benen.

 

Brorsan: Vad jag förstår så kan skillnaden att 

1: man spänner foten och liksom springer på tå
2: foten är helt avslappnad och vaden sköter anspänningen helt själv och anstränger sig själv precis så mycket som behövs.
- vara helt avgörande
Syrran uttrycker det bra:
Den ska liksom "hänga neråt" när foten är i luften.

Det du ska göra är att stretcha vaderna ordentligt. Och då menar jag både fram och baksida. Detta är ett skäl till att springa på framfoten. När du sätter i hälen så tar du automatiskt i med framsidan av smalbenet för att "hålla tillbaka" foten i steget. Annars liksom ramlar framdelen av foten bara ner med ett "plask" i asfalten. Och det vill man ju inte. Så då överanstränger du musklerna och därigenom benhinnorna där. Om du däremot slappnar av i foten och sätter i främre delen av den så anstränger du inte den delen av vaden utan bara de "riktiga" och starka vadmusklerna. 

Syrran: Jag skulle ha vilat en vecka, sen prova igen.  Sambons massör har sagt att det är vanligt att folk tror de har benh inf när det " bara" är muskeln som bråkar .

Brorsan: Det bästa är nog att ta ett par dagar vila och sen försiktigt komma igång. Bra för återhämtning att få igång blodcirkulationen."

 Och så fick det bli alltså. 

Stefan har ett helt annat problem: alla tjatar på honom att han borde skaffa nya träningskläder Svalare-funktionellare-modernare liksom. Men han trivs i den här stilen och förklararingen ligger bakåt i tiden, när han höll på och tränade som mest. Då var det som allra coolast nämligen att ha enkla kläder och springa om de modefånar som trodde att man blev bra bara genom att skaffa dyr träningsoverall. Se där!

Men tiderna ändras. Vem vet?