Första träningspasset!
Så här energisk och röd i fejan blir man när man klarat av det allra första träningspasset! Hurra! Vi är igång! Igår tog vi på oss dom gamla dojorna och dom avdammade, för små träningskläderna (mina brallor hade dessutom målarfärg på baken upptäckte jag efteråt, Stefan hade sett det men jag hörde inte när han sa till och då trodde han att jag inte brydde mig om det, och äsch det gick ju bra ändå...) och gav oss ut på en runda.Vecka ett (av tolv), dag ett. Passet består av varvning mellan 4 min joggning, 2 min snabb gång. Kan inte säga att det var lätt. I alla fall inte första fyraminutersjoggningen. Kall luft tryckte på nere i bröstet, benen var stumma, allt möjligt på kropparna hade svårt att hänga med i stegen och vi undrade hur vi skulle ta oss runt. Men konstigt nog så blev det mindre o mindre tungt för varje 4-minutersperiod. Och visst klarade vi det! Det känns förhoppningsfullt. Och vilken energi man fick!
Vi behöver verkligen träna. Vi har bara inte fått till det hittills på någon regelbunden basis. Jag (Charlotta) brukar gå lunchpromenader ibland och det är bra och nyttigt och det har jag haft som alibi länge för att "slippa" annan träning, men det är bara att erkänna att det inte är tillräckligt. Om man verkligen vill komma i form alltså. Och kanske t.o.m. bli av med volangerna runt midjan?
Stefan har cyklat till jobbet periodvis men senaste perioden infann sig för sådären 4 år sen. Nu jobbar han hemifrån respektive i Södertälje (10 mil). Inga lämpliga cykelavstånd. Så det är orättvist att han ser så (relativt) smal och fräsch ut. Men han behöver bli piggare i alla fall och få bättre kondis han också.
Hur kommer det sig att vi börjar med det här nu? Jo det är min syster Sara som inspirerat oss. Hon antog en utmaning för tre månader sen och fick chansen att träna med professionell hjälp (läs hennes blogg: http://sara.mabra.com/). Hon trodde sig inte om att klara en mil men följde träningsprogrammet slaviskt och nu är hon jättejättevältränad och går mot nya mål, att springa tjejmilen under en timme.
I påskas satt vi och åt godis kom vi att prata om Saras träning och hur fantastiskt bra det gått. Då hör jag mig själv utbrista: " Kanske jag också skulle springa tjejmilen?" Och då var det ingen återvändo; Sara blev full av entusiasm över att få dela med sig av löparlyckan, Stefan ville också haka på träningen (men eventuellt inte tjejmilen) vilket gör det så mycket roligare, och Sara kunde ju bidra med det fantastiska träningsprogrammet som man bara följer - så lyckas man. Det finns helt enkelt ingen ursäkt att låta bli.
"Kan hon så kan jag"... ...kan jag ju inte säga tyvärr. Mitt utgångsläge är sådären 15 kg mer att skumpa runt med, ingen löpteknik, och mycket sämre kondis än syrran börjande med. Men det roliga med att börja från noll är att konditionen förbättras väldigt fort i början. Det har jag varit med om förut, för några år sen. Så jag tror det blir så nu också!
Nu gäller det bara att hitta två dagar till på vardagarna då vi får in träningspass... Måndag morgon kl 06:30? Tisdag/torsdag kväll kl 20.00? Vi har inte riktigt bestämt oss för vad som är bäst. Det blir väl ungefär lika stort mentalt motstånd mot att ge sig ut på båda tiderna. Men kristligare tider finns tyvärr inte i kalendern.
Vi hann inte handla nya dojor i helgen som vi tänkt men det kanske kan ge inspiration efter ett par veckor då sugen eventuellt riskerar att tappas.
Nuuuuu... KÖR VI!