Vecka 1 pass 2, överraskande spänst!
Då var det dags för pass två, vecka ett. Ja vi började ju om med programmet förra veckan. Fast det är klart, då borde detta ju ha varit vecka två. Kan ju vän av ordning få för sig att invända.
Men nu har det varit så väldans mycket annat på sistone såsom en student att fira och en obarmhärtig arbetsanhopning med kvällsjobb till på natten så träningsveckan fick helt enkelt stryka på foten.
Varje gång vi ska ut så är jag övertygad om att det kommer att vara oöverstigligt jobbigt och tungt att springa och att jag kommer att känna mig som en säck potatis. Så jag blir då glatt överraskad över att faktiskt känna mig rättså spänstig för att vara jag. Idag sa jag till Stefan att jag lätt skulle kunna jogga i en halvtimme i sträck. Åtminstone i ett jättelångsamt tempo. Kanske det var ett ögonblick av hybris men ändå; det är häääärligt att röra på sig!!
Nu funkar knän och skor men istället börjar jag bli bekymrad över att det kommer att vara en massa långsamt ospänstigt folk som promenerar ivägen när jag ska springa Tjejmilen, eftersom det ungefär då kommer att vara dags att springa en mil i sträck enligt programmet. Jaja, alltid är det något.